Det komplexa i att jobba med ett tema som tiden, att ifrågasätta vår relation till den, vårt kulturella förhållningssätt, är att vi samtidigt lever i och med tiden. Oundvikligt kan tyckas men endå något vi hela tiden blir påminda om i dess absurdaste form. Vi stressar. Tiden räcker inte till. Samtidigt som vi kritiskt granskar samhällets relation till tiden så är vi också samhället och förhåller oss till vår tid på precis det sätt som vi själva ifrågasätter. Vi skrattar åt absurditeten samtidigt som vi uppgivet skakar på huvudet åt den. Men åtminståne tar vi oss ann ett tema vi vet något om, vi tar oss an känslor och uttryck som vi har under huden, som vi känner och upplever. Vi kanske inte alltid kan har full distans men vi vet hur det känns.
